Det var tidigt 1960-tal. Vår historia börjar en tidig fredagsmorgon i maj i byn Kerässieppi i Muonio. Mamman i en jordbrukarfamilj hade gått till ladugården för att sköta om korna, precis som alla andra morgnar. Barnen blev kvar i hemmet och klädde på sig i egen takt. Den nästyngsta i skaran, en dotter på fem år, sade till sina syskon att hon hade kallt och tog på en blå kofta över sin klänning och en blåvitrandig mössa på huvudet. Fötterna stack hon i ett par lätta läderskor med gummisulor.

När mamman återvände från ladugården kring klockan 10.30 var flickan ännu på gården, men när pappan i familjen skulle till posten i kyrkbyn vid 11-tiden och mamman som hon brukade kallade in barnen kom flickan inte. När hon inte dök upp som väntat gick mamman och en äldre syster ut på gården för att leta efter henne. Pappan gav sig också av för att leta efter sin dotter, men allt han hittade var spår som ledde in i skogen. I det skedet, inom en timme från att flickan försvunnit, bad familjen andra i byn om hjälp.

En av de närmaste grannarna larmades strax före middagstid och han gav sig genast ut för att leta efter barnet på egen hand, i enlighet med det pappan iakttagit. Senare gick storasyster i familjen på nytt till grannhuset och bad att länsman skulle informeras om det skedda per telefon, så att fler hjälpare kunde kallas in. Grannen berättade efteråt att han under sina efterspaningar hörde något som eventuellt kan ha varit en gråtande barnröst, men att barnet inte svarade när han ropade. Grannen gick i riktning mot ljudet, men föll och gjorde sig illa och kunde inte fortsätta spaningsarbetet.

På eftermiddagen deltog ett trettiotal människor från den egna byn i efterspaningen, men ingen hittade flickan. Området där spaningsarbetet pågick låg i Enontekis och Muonio kommuner och länsman i båda kommunerna informerades. Efter att ha insett hur allvarlig situationen var bad länsman i Muonio också Lapplands regemente om hjälp från basen i Särkijärvi.

När länsman anlände till platsen fick han en rapport över det som hänt och med hjälp av karta utredde man situationen vidare. I det här skedet insåg man att en organisation behövdes för att leda de personer som deltog i spaningsarbetet och för att sköta transporter och bespisning etc.

Storspaningen inleddes på söndagsmorgonen. Efter att befälhavaren för Lapplands regemente anlänt inrättades en spaningscentral i Putkioja, 10 km från Kerrässieppi by. Gränsbevakningen drog kommunikationsförbindelser till platsen och reste tälte. Efterspanarna tilldelades spaningsområden på kartan.

Under söndagen insåg man att spaningsuppdrag i så gott som obebodd terräng är mycket svåra. Även flygfarkoster kallades in för att hjälpa.

Natten till måndagen deltog redan cirka 400 personer i spaningsarbetet.

På söndagskvällen hade området finkammats systematiskt enligt terräng ända till Outtakas norra sida. Spaningsgrupperna höll kontakt med spaningscentralen per radio. Alla spår som någon hittat hade kontrollerats, men ingenting hade kunnat slås fast med säkerhet.

Förutom grupperna som utgick från basen i Putkioja deltog andra spaningsgrupper med andra platser som utgångspunkt, från Ylimuonio, Heta, Ketomella och Raattama i Kittilä. Inte heller de patrullerna fann några spår.

På måndagen dök ett litet terrängflygplan upp på himlen och kretsade en stund över området. Till kvällen stod flygvapnet till tjänst med en helikopter, som gjorde spaningsflygningar över fjällen och de yttersta delarna av terrängspaningsområdet. Dessutom undersöktes älvar och bäckar. En privat helikopter från Sverige deltog också i spaningsarbetet i två dygns tid.

Efterspaningarna fortsatte tio dagar in i juni, eftersom läkare uppgav att en person som gått vilse kunde överleva så många dygn om han hade vatten att dricka.

Tretton dagar efter försvinnandet hittades en liten blå yllekofta i Ullatieva i Enontekis och den skickades till föräldrar för identifiering. Ett nytt larm gick ut och en ny spaningsbas inrättades vid sjön Perilänjärvi. Redan samma kväll kom budet att en spaningspatrull som startat från Vuontisjärvi hade hittat liket av en liten flicka. Trots att man utgick ifrån att den efterspanade därmed hittats avliden kontrollerades det att så var fallet innan spaningarna avblåstes för gott.

Den lilla flickans kropp hade legat på mage i Ounasjokis grunda strandvatten. Vattendjupet var litet, men älvbanken var hög och brant. Barnets fot hade fastnat mellan två stenar. Den avlidna bars på bår till närmaste väg och fördes sedan till länsmanskontoret, där föräldrarna identifierade henne. Även en hälsosyster undersökte flickan. Efter det gavs signal att avbryta storspaningen.

Gripna av den lilla flickans öde föreslog flera instanser att Finlands Röda Kors skulle fungera som initiativtagare i grundandet av ett organ för samarbete mellan myndigheter och frivilliga. Det ledde i sin tur till de förhandlingar som resulterade i att Frivilliga räddningstjänsten (Vapepa) grundades följande år (1964).

Historien om den lilla flickan har berättats av Risto E. Jokinen med polisprotokollen från storspaningen år 1963 som källa. Originaltexten har tidigare publicerats i bokserien Muonion kairoilta I-III. Förkortning av texten: Maija Kajava.